I morgon samlas vi kring rubriken Kvinnor i den världsvida kyrkan.

Min första erfarenhet av Kvinnor i den världsvida kyrkan är en marsdag 1966
i Katrineholms pingstkyrka. Kyrkan var fylld till sista plats.
Det var sång, det var värme, det var glädje, det var ljus och hopp.
Det var Kvinnornas internationella böndag. I mina händer låg böndagsprogrammet.
Första inslaget i kvinnors kunskapsrika väv, i en geografibok med kvinnors länderbeskrivningar, troskamp och förhoppningar.
Jag lyftes in i detta ogripbara kollektiv, kvinnor i bönens gemenskap på samma dag över hela världen. Det allra största i detta systerskap, det var solidariteten, den konkreta handlingen.
Kollektboxar fylldes till brädden med sedlar, pengar som gick till fattiga kvinnors utbildning.
Så är den än och dagen kallas sedan 1980 för Världsböndagen.
Världsböndagens kvinnor är en samlande cell i den världsvida kyrkan.
Dagen 1966 i Katrineholm gick sannerligen inte mig spårlöst förbi.

Vi på Höstglöd utgör också en cell i kollektivet Kvinnor i den världsvida kyrkan.
Visst bör vi, som vi gör i morgon, blicka ut i Europa. Det ser rent ut sagt för bedrövligt ut med jämlikhet och jämställdhet i Europas olika kyrkor och samhällen.
Systerskap känner inga gränser. Men stiftsgruppernas uppgift måste vara här och nu, i alla stift.
Vi måste bygga organisation underifrån med tydligt genusperspektiv.
Varför?
Vi upplever en stark backlash. Vi har ett främlingsfientligt parti i kyrkomöte och riksdag. Majoriteten medlemmar är män. Detta gör att andelen kvinnor i riksdagen minskat med drygt två procent.
Nu liten nomineringsgrupp i kyrkovalet, ökar i antal i kyrkomötet från 3 till 4 och de är emot kvinnor som präst!

Vi måste med vakna ögon se vad som sker i det som synes ske. Vi måste observera utvecklingen i skaran kvinnor som är präster.
Alltför många tar allt vi uppnått för givet.
Det finns tydliga exempel på kvinnor som axlar den manliga traditionella kappan. Bokförlag som Artos ger ut predikningar med urbota konservativ kvinnosyn.

Vi måste agera starkare för lekfolkskvinnorna. Det är vi som inte binds upp av karriärband, som måste bära kampen för jämlikhet och jämställdhet.
Vi ska bygga allianser med kvinnor i prästämbetet, som vi vet var de står. Övriga kvinnor i prästämbetet ska vi bearbeta med upplysningens kraft.
Vi ska ha fler genusmedvetna kvinnor i biskopsskaran. Vi ska luckra upp hierarkier, var de än finns, ge röst till kvinnor som ingen röst har.

Vi ska göra det med brinnande, glada ögon. Vi ska som forskarna Maud Edwards och Maria Rönnblom säger, jag citerar: synliggöra tystnaden och dolda politiska premisser (slut citat).
Vi ska bilda opinion, gärna med SEKs tidning Elsa. Beställ senaste numret av Elsa och dela ut det.  I den finns nutidens och den svenska historiska kvinnokampen tydligt redovisad. Läs!
Det är bara att kämpa på. Amen !

Nu sjunger vi Det lilla ljus jag har.

Ingegerd fortsatte med att introducera Birgitta Larsson:
Birgitta Larsson, kvinna och förkämpe och medlem i Västerås stiftsgrupp.
Jag minns stiftsgruppens möte i Domkyrkans kafé. Vi var styrelsen, drygt 90-åriga Ethel Kastlund och Du, Birgitta. Du gav en rapport om Kvinnornas förmöte, men innan Du började, tittade Du på gamla Ethel och de gamla i styrelsen och sa: Var är de unga kvinnorna?
Birgitta, ordet är ditt!

Lördagen
Ordföranden i Västerås stiftsgrupp, 80-åriga Ingegerd Hellberg, inledde lördagen med morgonbön:

I morgon 10 oktober firar Svenska kyrkan Tacksägelsedagen.
Låt oss i tystnad, var och en för sig, tänka på vad vi har att tacka för.
Tystnad i 4 minuter.

Tillsammans sjunger vi ett gemensamt tack till Gud för allt vi fått med
psalm 260 - Jag kan icke räkna dem alla.

Bön

Tack Gud för föreningen Kvinnor i Svenska kyrkan
Tack Gud för denna nya dag. Vi går in i den med tack för din omsorg om oss alla.

Tack Gud för att du välsignar och bevarar oss.
Tack Gud för att du låter ditt ansikte lysa över oss och är oss nådig och ger alla Din frid. Amen.

Ingegerd Hellberg