På förmiddagen den 10 oktober 2026 möttes nio kvinnor runt ett bord i Domkyrkoforum i Lund för att höra Inger Lise Olsen tala om jämställdhetsarbete i Svenska Kyrkan.
Inger Lise är född i Norge, är utbildad speciallärare och var aktiv i den norska kristna studentrörelsen under studietiden. Hon har bott i Sverige sedan 1983 – ”Hon kom för ett yrke och stannade för kärleken”.
Hon har arbetat på Kyrkokansliet i Uppsala i trettio år som handläggare för genderfrågor
(jämställdhet, makt, utsatthet, kön, teologi och ledarskap). Särskilt arbetet mot sexuella övergrepp har engagerat henne. Förekomsten av sexuella övergrepp i samhället uppmärksammades särskilt under Me too-rörelsen, som fick sitt genombrott 2017.
I Svenska Kyrkan fick den namnet ”Varde ljus” och i frikyrkan ”Sanningen skall göra er fria”.
Inom kyrkan försvåras arbetet mot sexuella övergrepp av osäkra ledare, härskartekniker och teologin om förlåtelse.
I sitt arbete har Inger Lise fått många internationella kontakter och hon har haft ett särskilt fokus på att kvinnoarbetet inom den världsvida kyrkan också är ett fredsarbete. Även det ekumeniska arbetet har varit viktigt för henne. 2015 mottog hon Hans Majestät Konungens medalj för ”framstående insatser inom kyrkolivet”.
Inger Lise berättade att kvinnor och män hade samma uppgifter och ställning i urkyrkan, när de troende samlades i hemmen. I takt med att kyrkan fick en mer etablerad plats i samhället tog männen över makt och ledarskap. Klostren var dock länge en fristad för kvinnor, tills de stängdes i de länder där reformationen fick fäste.
FN utropade 1975 till ett ”internationellt kvinnoår” för jämställdhet, utveckling och fred. Det markerade en internationell vändpunkt för erkännande av kvinnors rättigheter och inledde ett årtionde (1975-1985) av internationella initiativ för att förbättra kvinnors ställning i världen. Det ekumeniska kvinnoårtiondet utlystes av Kyrkornas Världsråd och pågick 1988-1998.
Inom Svenska Kyrkan utvecklades arbetet med kvinnor och andlighet under 1990-talet med stöd från den högsta nivån. Hilda Lind var en eldsjäl i detta arbete med tjänst på olika nivåer i kyrkan med bas i Lund, Uppsala och Linköping. Hon var 2009-2015 även ordförande i KviSK.
På Svenska Kyrkans utbildningscentrum/Ansgarsliden i Sigtuna skapades ett tryggt rum, där en mängd möten och konferenser pågick 1991-2004, där kvinnor delade berättelser om sina liv, tankar och erfarenheter – ”det levda livets teologi”. Här bereddes plats för både kropp, själ och ande. Olika uttrycksformer för kvinnors andlighet utforskades, inte minst kroppsliga uttryck som t.ex. rituell dans. Benämnande och gestaltning var viktiga delar i detta arbete liksom gemenskap, delande och cirkelns form medan kristologin var nedtonad. Ansvariga för detta arbete var Brita Haugen, Lisbeth Gustafsson, Kirsten Grönlien Zetterqvist och Inger Lise. Arbetet dokumenterades av Svenska Kyrkans församlingsnämnd i serien Mitt i församlingen.
Som en förlängning av detta arbete utforskade Ninna Edgardh, präst och professor i kyrkovetenskap, kvinnors sätt att uttrycka sig och utforma liturgin på nya sätt i sin avhandling ”Feminism och liturgi” 2001.
Nyligen har en bok utgetts, som fortsätter att utforska nya sätt att uttrycka andlighet (”Folkkyrkans nya ansikten”).
I boken utforskas nya andliga praktiker såsom meditation, yoga, ljuständning, pilgrimsvandring och dans. Det framkommer att kyrkorummet upplevs som en viktig plats att utöva dessa praktiker i. Många av de nya uttrycken visar sig tilltala främst kvinnor, men meditation och pilgrimsvandring lockar både kvinnor och män. Flera av praktikerna uppfattas som ”lågtröskelerbjudanden”, som för många kan bli en väg in i kyrkan. Flertalet utövare är medelålders medelklasskvinnor, men på senare tid har även unga män lockats av kyrkans erbjudanden. Inger Lise menade att det är viktigt att de nya grupper, som söker sig till kyrkan, får göra det på sina villkor och att kyrkans inbjudan inte uppfattas som: ”Välkommen att bli som vi”.
Deltagarna inbjöds att dela med sig av vilken bild av Svenska Kyrkan, som de oreflekterat kom att tänka på.
Följande bilder framkom:
kyrkobyggnaden med de höga kyrktornen ”mitt i byn” som en påminnelse om att kyrkan fortfarande är en levande aktör i samhället,
kyrkan som den självklara samlingspunkten vid katastrofer i samhället,
kyrkan som en gemenskap i cirkel, där man kan känna samhörighet även med okända människor och
kyrkans nattvardsfirande som en självklar gemenskap, även om deltagarna inte förstår varandras verbala språk.
Slutligen berättade Inger Lise något om Sveriges Kvinnoorganisationer (SKO), där hon sitter i styrelsen.
SKO är en paraplyorganisation, som samlar 58 medlemsorganisationer inom den svenska kvinnorörelsen.
SKO är en betydande remissinstans till regering och riksdag inom flertalet frågor, som
rör jämställdhet och kvinnors ställning i samhället.
På grund av det stora antalet medlemsorganisationer finns det motsättningar och motstridiga mål mellan vissa av dessa.
Till exempel är avskaffande av prostitution, trafficking och surrogatmödraskap viktiga frågor för SKO, vilket vissa medlemsorganisationer, till exempel RFSL, inte håller med om.
Lästips från Inger Lise:
Hilda Lind: Kvinnor berättar om Gud mitt i livet, Verbums förlag 1989
Inger Lise Olsen, Kirsten Grönlien Zetterqvist, Lisbeth Gustafsson: Guds dotter, vem är du? Mitt i församlingen 1992:7
Inger Lise Olsen, Kirsten Grönlien Zetterqvist, Lisbeth Gustafsson: Gud moder, var är du? Mitt i församlingen 1994:5
Ninna Edgardh: Feminism och liturgi, akademisk avhandling, 2001
Katarina Plank, Helene Egnell, Linnea Lundgren: Folkkyrkans nya ansikten, Artos förlag 2026
Karin Hedner