De osynliga
För många av oss i kristna kvinnoorganisationer, som KviSK och SEK och deras motsvarigheter runtom i världen, är det ett stort problem att kvinnor så ofta är osynliga i Bibeln och i den traditionella kyrkohistorieskrivningen. Arbetet med att upptäcka de kvinnor som faktiskt finns i Bibeln och har funnits i kyrkohistorien har varit viktigt för kvinnor i kristna kvinnoorganisationer. Motsvarande arbete har judiska kvinnor gjort i sina sammanhang. I det arbetet finns ett ursprung till feministisk forskning inom bibelvetenskap, kyrkohistoria, studiet av kristen teologihistoria och andra teologiska och religionsvetenskapliga områden.
Här på KviSKs hemsida finns en text som jag skrivit om Maria Magdalena som ger exempel på vad forskning idag säger om henne, men också på hur svårt det är att få historisk kunskap genom Nya testamentet och andra tidiga kristna texter om både kvinnor och män i den tidigaste kristna rörelsen. Vi får snarare kunskap om hur vissa tidiga kristna medlemmar tänkte kring Maria – och Petrus – och vad dessa gestalter kommit att representera för andra, när de själva var borta, än om Marias (eller Petrus) eget liv och tänkande.
Samtidigt kan vi ju leva med Bibelns gestalter och berättelser som vi lever med mytiska och litterära gestalter, med skönlitteratur och andra berättelser. Bibliska berättelser kan, som alla klassiska texter, inspirera vår reflektion kring människolivets villkor – och kring just kvinnolivets, eller manslivets – villkor. Som läsare skapar vi nya meningar i samspel mellan texten, våra egna personliga erfarenheter och förutsättningar samt de tolkningar vi lärt oss i olika sammanhang, inklusive söndagsskolor och predikningar. Därför fortsätter vi att läsa Bibelns kvinnoberättelser som berättelser om våra egna liv eller om det liv som omger oss, så som vi läser skönlitteratur. Det viktiga är att vi vet vad vi gör. Historisk forskning görs enligt sina spelregler, textanalyser med litteraturvetenskapliga teorier och metoder enligt sina, kyrkliga och personliga läsningar enligt sina förutsättningar och spelregler. Det kan verka självklart men är viktigt att påminna sig om, både för att upprätthålla intellektuell hederlighet - så att vi inte gör anspråk på att veta mer om det förflutna än källorna och de vetenskapliga metoderna gör möjligt - och för att vi alla ska veta att vi är fria att skapa nya betydelser i gamla berättelser och låta dem handla om oss och våra liv. Så fungerar myter, skönlitteratur och bibeltexter – också.
Det publiceras ju därför böcker om ”Bibelns kvinnor” runtom i världen och det kan berika oss att genom dem ta del av andras läsningar. I dessa pandemitider har en del av oss - som lever ett begränsat liv men inte direkt drabbats av sjukdomen - tid att läsa, tänka och kanske också formulera våra egna tolkningar i skrift. Kanske kan vi samtala med andra om det vi läst och tänkt, på en coronasäker promenad eller i KviSKgruppen genom Zoom.
Kan jag då ge något boktips? Tyvärr vill jag avråda från en bok som ser lockande ut: Anna Sophia Bonde Mina bibliska storasystrar. Glimtar från Gamla testamentet. Skellefteå:Artos&Norma, 2019. Där finns glimrande passager men problemet är, enligt min uppfattning, att Bonde lägger mycket plats på att ondgöra sig över allt hon tycker är dåligt. Hennes kritik av samtyckeslagen går farligt nära att skuldbelägga våldtagna kvinnor och för den kvinna som gjort en abort är, tänker jag, hennes sätt att skriva om abort som att få en fet smäll. Det är inte vad vi vill hitta när vi läser om ”bibliska storasystrar”. Överhuvudtaget tenderar boken att tappa bort bibelberättelserna och istället kritisera allt möjligt annat, vilket stör även på de ställen där jag håller med Bonde.
Mitt boktips är i stället: Ylva Eggehorn Mannen som aldrig byggde en veranda
och 26 andra texter om kvinnor 
och män i Bibeln, Örebro:Libris, 2014.)
Den fungerar för enskild läsning och kan sannolikt vara samtalsbok för en grupp inom KviSK. Så har Eggehorns texter använts i samtalsgrupp i Lunds stiftsgrupp för KviSK och fungerat mycket bra. Boken verkar tyvärr vara slut, eller tillfälligt slut, i nätbokhandlarna nu i december 2020 men det är värt att hålla utkik efter den eller söka via bibliotek.
I boken samlas texter från två tidigare böcker, Kryddad olja (2005) – om kvinnor i Bibeln – och Där lejonen bor (2008) – om män och manlighet i Bibeln. Det blir inte klart om hela böckerna inkluderas eller ett urval av texter. Den som inte redan har de tidigare böckerna kan alltså få tag i dem på ett billigt och coronasäkert sätt. Texterna är korta, flera runt tio sidor men några så korta som två sidor och andra längre än tio.
Boken rekommenderas av flera skäl. För det första är boken välskriven, vilket vi kan vänta oss av Ylva Eggehorn. För det andra reflekterar Eggehorn kring hur Bibeln kan läsas som vi läser myter och litteratur, som berättelser från en värld fjärran i tid, rum och kultur men som ändå talar till oss och om oss och våra liv. För det tredje ger förstås själva tolkningarna föda för tanken, för eftertanken. När det gäller berättelserna om män blir de ofta utgångspunkt för reflektioner kring hur en annorlunda manlighet skulle kunna formas, annorlunda än den som alltför ofta är rådande.
Här skriver en medelålders kvinna som låter hela sitt liv – också sorgen över ett missfall – finnas med i läsningen av Bibeln. Solidariteten finns hos dem som tystats och kränkts genom historien när dessa delar av kvinnolivet blir del av bibliska berättelser. Ibland ligger texterna tyvärr farligt nära att ta bibelberättelser – inte minst ur Apostlagärningarna – som okomplicerade källor till historisk information, men många andra gånger är det tydligt att Eggehorn vet att hon är del av en lång tradition av ständiga nytolkningar. Dessa nytolkningar ligger långt bortom författarens avsikter eller det som var möjligt att tänka när texterna skrevs men talar talar sant om våra gemensamma liv. Samtidigt får vi också följa med Eggehorn när texterna ger henne möjlighet att tänka nytt om sitt eget liv eller vår samtid.
Under 2020 har det publicerats ytterligare en bok där författaren delar med sig av sina personliga läsningar av bibeltexter där kvinnor nämns: Charlotte Frycklund Bibelns kvinnor. 101 möten med kända och okända systrar, Varberg: Argument 2020. Vissa av bibeltexterna är berättelser där kvinnor är centrala karaktärer, andra är texter som till exempel Paulusbrev där kvinnor bara nämns, en del är berättelser där kvinnor nämns som del av berättelsen om en man. Frycklunds bok är skriven för enskild läsning och för samtalsgrupper. Allt som sagts ovan om att den kan passa för KviSKmedlemmars enskilda läsning i pandemiisoleringen och för samtal i KviSKgrupper gäller alltså även denna bok. Frycklund är präst i Svenska kyrkan,och arbetar som ”nätpräst”. De 101 texterna är ursprungligen skrivna för hennes Facebooksida och de är alltså korta texter det handlar om, vilket sannolikt bidrar till att de kan fungera som utgångspunkt för samtal eller som enskild daglig läsning. Boken är tillgänglig via Adlibris och Bokus – alltså coronasäkert – för cirka 250 kronor.
Frycklund har valt en delvis annan form än Eggehorn och andra föregångare. För det första skriver hon i du-form: varje text är ett brev till den bibliska kvinnan, där berättelsen om denna kvinna talar om de villkor vi delar. Du-formen gör ju också tydligt att det är just personliga reflektioner det handlar om, där bibelberättelserna läses som vi läser skönlitteratur, inte en text med någon sorts vetenskapliga anspråk eller ens anspråk att vara populärvetenskap. För det andra avslutas varje kapitel med en kort enkel bön – som också visar hur kort och enkelt vi kan be – och boken avslutas med en ”samlingsbön”. Detta visar tydligt att Frycklund skriver för kyrkliga sammanhang, till exempel KviSKgrupper. Jag tror och hoppas att texterna också kan tala till sökande kvinnor, som skulle vilja hitta en tro och en väg in i kyrkan men inte vet om det är möjligt för dem, till exempel för att de vill förena tro med feminism.
Eftersom jag har arbetat med de större teologiska frågorna, också ur feministiska perspektiv, saknar jag en del i Frycklunds bok men också i de tidigare böckerna. De övergripande frågorna om Bibelns gudsbild, om bibelsyn, om möjligheten att förena kristen tro med Bibeln i centrum med någon sorts feministisk övertygelse, lämnas obesvarade. Frycklund går inte heller in i dialog med föregångare som Ylva Eggehorn eller andra svenska böcker där personliga läsningar ges, som Anita Goldman Våra bibliska mödrar (1983), Ingmar Ström Kvinnor i Gamla testamentet (1994), Detta kan vi ju ta som en utmaning till oss själva i våra KviSK-sammanhang. Kanske kan vi föra samtal i våra grupper, om så via Zoom, om olika tolkningar av en viss biblisk kvinnogestalt och en viss bibelberättelse? Vad ser Frycklund som inte Ingmar Ström såg? Vad händer i mötet mellan läsare och text om läsaren är Anita Goldman, eller Ylva Eggehorn, eller Charlotte Frycklund? Och vad ser jag som ingen av dem ser? Vad ser vi tillsammans när vi läst olika tolkningar och samtalat? KviSK är ju också redan en plats där vi lokalt kan bjuda in forskare som hör hemma i någon kyrka för att bidra till reflektionen om bibelsyn, bibeltolkning, gudsbild, ur feministiska perspektiv och därmed fortsätta där Frycklund och de andra slutar.
När jag läser Frycklunds bok på dess egna villkor, för det den vill ge och inte för att se vad den saknar, så ser jag ännu ett exempel på hur Bibeln kan läsas så som vi läser skönlitteratur, men med den extra dimension som bibelläsning har för kristna. Den är hennes bidrag till de samtal vi för i våra KviSKgrupper. Den är en samtalspartner i pandemiisoleringen för den som saknar sin KviSkgemenskap och sin församling, för den som har en församling att höra hemma i. Och när vi kan träffas igen kan den vara en bok att samlas kring.